Ibland räcker det bara att titta på en person för att kunna beskriva den med ett rätt ord. När jag först fick se honom i ett litet cafe sittande vid bordet näre fönstret, kunde jag genast bestämma att han var filosof och konstnär i högsta meningen av begreppet. Ja, just så – filosof och konstnär, de bäst passande epititen. Men samtidigt förstod jag, att de här orden beskriver bara en liten del av hans mångsidig komplex personlighet.
Jag slogs av mild och ljus sorg, som han strolade ut – sorgen sågs i hans sätt att röka, i hans blick, i stilla röst, i leende till och med. Bara de, som vet mer än människa får veta, ser så ut – och han verkligen hade en massa kunskaper, det gällde både livserfarenhet och synfält. Han tyckte om att dela med sig av tankar och fakta – inte för att visa utbildningsnivå och ställa sig högre än de andra, han skrytade och satte näsan i vädret aldrig. Han bara njöt av att upplysa sina vänner, att hjälpa de i personlig utvecklingen. Ibland verkade det komiskt – han kunde meddela om något vanligt, t ex om en roman, som om det var nästan sakral sak av omätligt stort betydelse; olika fina tankar däremot lät ofta vardagligt och framfördes liksom i förbifarten. Den här konstiga vanan, den här kontrasten gjorde så att alla ord han sade stannade fast i minnen – jag vet inte om han handlade så med avsikten eller inte. I alla fall gillade han att berika sina vänner andligt, men han var mycket kräsen också och bestämmde först vem var värd att bli upplyst, vem verkligen behövde dessa kunskaper och var beredd att ta dem emot. Det vara nästan en uppmaning att vara hans vän, för han ställde höga krav på persons moraliska och intellektuella förmågor, han tål inte medelmåttighet, andlig latthet, han förstod inte de som var stolta över sin brist på kultur och nöjda med livet de hade. Man måste motsvara hans förväntningar, resa sig verkligen till en viss kulturell nivå, inte bara låtsas, för han kännde andras hyckleri som akut ont. Han betedde sig alltid ärlig och förväntade samma förhållande från dem andra, därför var det svårt att umgås med honom. Man brukar ju ljuga för att skona någons kännslor – men han förstod inte såna knep, fastän jag kan inte påstå att han hade likgiltigt hjärta och inget medlidande med andras sorger. Jo, det hade han. Ibland känndes han vara mer bekymmrad med problemet än den, som fick svårigheter. Men i vissa fall tyckte han, att medlidande förnedrar mänsklig värdighet – och mest obarmhärtig förehöll han till sig själv. Aldrig lät han hjälpa sig, alla smärtor bar han själv. Vad var grunden? Igen måste jag erkänna, att jag inte vet exakt, jag kan bara anta, att på sånt sätt ville han visa sin själens styrka eller (som tycks vara mer sannolik) var han för blygg för att be om hjälp.
Vänner brukade kalla honom för ”den sista riddaren av 2000-talet” på skämt, men varje skoj innehåller en del av sanningen. Han verkligen hade ridderlig karaktär – ärlighet, artighet och ren och något naiv tro på det goda och rättvishet var dess främsta drag. Han var hövlig med alla, förutom de som han tyckte illa om; såna olycksfolgar som råkade bli hans fiender fick så mycket sarkasm av honom, att det var ännu värre än om han skulle ha källd på dem. När det gäller hans ideer om den goda framtiden, måste man säga, att det var kanske hans religion. Utan någon dumm förtjusning, absolut seriös och nästan dyster (som en vetenskapsmen som har objektiv syn på den oideala verkligheten) berättade han om den andre Renessansen. Han började skriva boken om det, som ett moraliskt program för sin verksamhet, men tyvärr blir den aldrig skriven färdig. Såna människor som han lever inte – de brinner som fallande stjärnor – kort och starkt. Han själv tillhörde den framtiden han beskrev, han kom alltför tidigt i vår värld, så skyndade himmlen att korrigera sitt fel.